ja
OM JAG BARA VISSTE VAD DU VILLE skulle allt vara mycket enklare.Och det är förstås det du vet. Du vet att jag inte kan bekämpa dig nu. Du kommer att vänta med att säga det, du kommer att vänta tills jag är mör, tills mitt nödvändiga dubbelspel har förtärt mig fullständigt. Då först kommer du att avslöja vad du egentligen vill.
Det innebär att jag måste hitta det först. Jag måste ha det esset i rockärmen. Och jag har ingen aning om vad det är. Jag försöker minnas allt som hände mellan oss, allt som utbyttes. Men det går inte. Jag hittar det inte.
Jag vet inte vad det är.
Det gör mig galen.
Jag blir galen i det inre samtidigt som jag måste vara precis som vanligt i det yttre. Det driver mig från vettet.
Och ditt hot är sant. Inte för att ajg egentligen betvivlade det, men nu vet jag att det är sant. Jag har betraktat ytan. Den fina ytan. Det finns en buktning. Jag förstår det nu. Och hitom ytan utspelar sig allt precis som vanligt.
Hon har ingen aning.
Hon tror att det är ett getingstick.
Din djävul.
Jag vill se dig dö.
Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle tänka så. Men det är mycket man tror om sig innan man har prövats. Jag har inte prövats ännu, det är bara i början. Men jag skulle ljuga om jag sa att chocken börjar lägga sig.
Ja, man är en människa när världen är som vanligt, och en annan när den är i olag. Den senare är den farlig.
Jag hoppas att jag kommer att ha ork att bli farlig.
Jag måste förstå det tekniska. Jag måste ha ork att bli objektiv och nyktert kunna bedöma läget. Jag måste förstå hur det går till när djävulen verkar.
Brevets korta, lakonsika ord. Bara hotet, helt neutralt. Bara en klinisk beskrivning av tillvägagånssätt och potentiell verkan. Bara ren och skär, ond bråd död i dess naknaste form.
Och samtidigt händer allt det här.
Hur ska jag orka?
Men det är i ögonblicket som dessa det påstås att man får övernaturilga krafter.
Jag behöver mycket övernaturligt nu.
Den saken är klar.
Det innebär att jag måste hitta det först. Jag måste ha det esset i rockärmen. Och jag har ingen aning om vad det är. Jag försöker minnas allt som hände mellan oss, allt som utbyttes. Men det går inte. Jag hittar det inte.
Jag vet inte vad det är.
Det gör mig galen.
Jag blir galen i det inre samtidigt som jag måste vara precis som vanligt i det yttre. Det driver mig från vettet.
Och ditt hot är sant. Inte för att ajg egentligen betvivlade det, men nu vet jag att det är sant. Jag har betraktat ytan. Den fina ytan. Det finns en buktning. Jag förstår det nu. Och hitom ytan utspelar sig allt precis som vanligt.
Hon har ingen aning.
Hon tror att det är ett getingstick.
Din djävul.
Jag vill se dig dö.
Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle tänka så. Men det är mycket man tror om sig innan man har prövats. Jag har inte prövats ännu, det är bara i början. Men jag skulle ljuga om jag sa att chocken börjar lägga sig.
Ja, man är en människa när världen är som vanligt, och en annan när den är i olag. Den senare är den farlig.
Jag hoppas att jag kommer att ha ork att bli farlig.
Jag måste förstå det tekniska. Jag måste ha ork att bli objektiv och nyktert kunna bedöma läget. Jag måste förstå hur det går till när djävulen verkar.
Brevets korta, lakonsika ord. Bara hotet, helt neutralt. Bara en klinisk beskrivning av tillvägagånssätt och potentiell verkan. Bara ren och skär, ond bråd död i dess naknaste form.
Och samtidigt händer allt det här.
Hur ska jag orka?
Men det är i ögonblicket som dessa det påstås att man får övernaturilga krafter.
Jag behöver mycket övernaturligt nu.
Den saken är klar.
Kommentarer
Trackback
